Mitt boktips till dig

Parfymen-Berättelsen om en mördare.

Det hela började 17 juni 1738 i Paris då Jean-Baptiste Grenouille föddes. Direkt efter födelsen vart han lämnad för döden. Hans mamma lämnade honom under fiskståndet där hon jobbade, hon lämnade fostret bland fiskinälvor och det var inte första gången hon gjorde detta. Men som tur så hörde befolkningen runt omkring ett skrikande litet barn och hittade det under mammans fiskstånd. Grenouille lämnades till barnhem och mamman vart halshuggen.  Men Grenouille var inte som alla andra, han hade unikt luktsinne, han kunde lukta sig hem bland de svarta gränderna. Men det var ingen som ville ta hand om Grenouille, han skickades mellan barnhemmen, ingen som ville ta hand om honom. Hans livslust vart hans unika luktsinne som han alltmer ville utforska som äldre. En dag började han som lärling hos en känd parfymör, Giuseppe Baldini som lärde honom konsten om parfymer och som senare även gav Grenouille ett intyg som parfymör.  Grenouilles mål var nu att komma på den perfekta parfymen som skulle uppmärksamma honom bland folket.

Boken är skriven i dåtid och i tredje person. Den är mycket bra beskriven och man kan verkligen leva sig in i omgivningen. Språket är en blandning av både gammaldags –och modern svenska. Författaren använder sig även av flera olika typer av dialoger. ”Utåt blev han alltmer sluten. Helst strövade han ensam genom Faubourg Saint-Antoine, genom grönsaks- och vinodlingarna, över ängar.”

Boken var riktigt bra, och när man väl hade börjat läsa var det svårt och lägga ifrån sig den. Om man inte är van med att läsa böcker så kan denna vara lite svårläst, även om den är bra. Man får en bra och tydlig bild av hela bokens innehåll, men även av omgivningen och personerna i boken. Dessutom får man följa Jean-Baptiste både innan och efter mötet med den kände parfymören.

Patrick Süskind debutera med denna bok 1985, den vart internationell boksäljare och översattes till 46 språk.

http://svenskaaht2011.blogspot.com/

”Han lögade sig i sin egen existens, som ingenting distraherade längre, och han fann det härligt. Som sitt eget lik låg han i klippgraven, det var knappt han andades, det knappt hans hjärta slog – och ändå levde han så intensivt och utsvävande som en lebeman ute i världen aldrig har levat” sidan 134.