Nu har du läst en bit i din roman. Oavsett hur långt du har kommit, så har du säkert fått en bild av språket. Jag vill att du nu väljer ut en eller ett par meningar som du tycker visar på romanens språk. Kommentera ditt val och berätta vad du tycker om det här sättet att skriva.
"Ett gäng med hårdnackade vänner och fiender brukade samlas i ett litet parkområde vid Streber Straße, och sedan slogs de i det symmande kvällsljuset."
SvaraRadera"under lagret med hopvikta kläder i den resväskan låg en liten svart bok begravd, vilken, så vitt vi vet, en fjortonårig dödgrävare i en namnlös stad förmodligen ägnat de senaste timmarna åt att leta efter"
sättet att skriva påminner om en som sitter och berättar en historia. I detta fall är det Döden som har rollen som berättare. författaren lägger in kommatecken som konst pauser i berättandet så man stannar upp. För min del tycker jag att berättelsen blir mer levande och inte bara en löpande text.
David Ramstierna
"Det första jag ser är vitt. Av det bländande slaget. Somliga tänker alldeles säkert att vitt inte är någon riktig färg, och en massa av den sortens tröttsamt nonsens. Ja,då kan jag tala om för dej att det är det. Vitt är utan tvekan en färg, och personligen tror jag faktiskt inte att du har lust att säga imot mej."
SvaraRadera"Utanför väntade en bergvägg av kall novemberluft vid ytterdörren varje gång Liesel lämnade huset. Duggregnet föll oavbrutet. Höstlöven låg hopfallna på gatan."
Jag tycker att språket i boken är levande, jag får en känsla som boken försöker förmedla. Det intressanta för mej är att det är döden som berättar, jag har aldrig läst något liknande. För mej blir det som en utmaning att läsa något nytt.
"Förtjänade de bättre en så här, dessa människor? Hur många hade aktivt förföljt andra, berusade av vittringen från Hitlers blick, upprepat hans meningar, hans verk? Var Rosa Hubermann ansvaig? Judegömmerskan? eller Hans? förtjänade dem alla att dö? barnen? Svaren på var och en av frågorna intresserar mig mycket, men jag kam inte låta mig förledas av dem".
SvaraRaderaSom dem David och Rebecka redan har nämnt så är språket väldigt levande, det känns som man sitter där tillsammans med Döden och lyssnar samt kollar ned över de människorna som Döden berättar om.
Det känns väldigt äkta. Väldigt nära personerna man får en klar bild över hur det kunnat sett ut. Jag gillar även berättarsättet där Döden är den som berättar Liseles berättelse. Och den frågeställning som döden ställer sig kring dessa frågor om dessa människor utgör en spänning. Som utgör etniska och moraliska dilemman.
Elin Harnesk