Telefonen ringer och vi rycker till båda två där vi sitter i soffan och tittar på söndagsfilmen på tv 3. Mobilen ligger på vardagsrumsbordet och vi lutar oss fram och kikar på displayen. Den avslöjar inget utom ”dolt nummer” men vi förstår ändå vem det är som ringer. Klockan är 22.10, snart läggdags kvällen innan arbetsdag. Vi tittar snabbt på varandra medan han tar upp telefonen, sätter den mot örat och svarar:
- Ja, det är Klas.
En kort fördröjning, sedan:
-Hej, det är från polisen.
Jag hör klart och tydligt från högtalaren hur mannen i andra änden presenterar sig och anger anledningen till att han ringer. Jag sträcker mig genast efter papper och penna och lägger dem på bordet framför Klas. Han antecknar, nickar och hummar, ställer sedan några korta frågor för att ta reda på de detaljer han måste ha, för att kunna utföra det jobb denna händelse nu medför. Jag sitter avvaktande och lyssnar och undrar hur det har gått. Lever den, eller dog den direkt? Ligger den i ett dike med bruten rygg och skriker av smärta och rädsla, eller har ett framben gått av och den linkar adrenalinstinn omkring i skogen? Har den oförstående lyckats fly några meter bort från vägen för att sedan falla ihop i chock? Eller har den kanske klarat sig undan med blotta förskräckelsen och några blåmärken? Jag hoppas på det sista när Klas läggar på luren och säger:
- Det är en hjort, påkörd av en bil, strax innan den stora skylten vid sågen. Små skador på bilen. Troligtvis lever den fortfarande. Jag tar med hundarna utifall den har gått iväg. Vill du följa med?
Jag funderar en kort stund och föreställer för mitt inre de värsta blodiga, skrikande scener jag kan tänka mig, försöker avgöra om jag kan stå ut med att uppleva något sådant, bestämmer att det kan jag inte, men svarar ändå att jag följer med.
Vi sätter in båda spårhundarna bak i bilen, lägger sedan in geväret och ser till att varselvästar och pannlampor är med och vi åker iväg. Jag kör. Det är kolsvart ute. Det är helt vindstilla och de blöta höstlöven på marken är de enda färger vi kan urskilja. Fuktig varm luft gör att det ligger en dimma över vägen och ger en nästan kuslig stämning. Det tar knappt 40 minuter att åka dit vi ska och vi spenderar tiden under tystnad. Inte ens bilstereon är på. Bara motorljudet hörs. Jag tänker att vägen känns alldeles för lång, samtidigt som jag inte vill komma fram. Jag vet inte vad som väntar där, vid olycksplatsen. De otäcka bilderna jag fantiserat fram förut kryper upp igen, men jag tränger undan dem och påminner mig om att det är en god gärning vi skall utföra, genom att avsluta det stackars djurets onödiga lidande.
Hjortar är ståtliga djur. De är vackra, smidiga, snabba och skygga. De rör sig tyst genom skogarna och lever sitt fredliga, stilla liv och försöker hålla sig undan oss människor som tränger oss på dem. Ibland lyckas vi komma dem riktigt nära, och då enbart för vårat eget nöjes skull. Antingen för att beskåda och beundra deras smäckra natur, eller för jaktens och det välsmakande köttets skull. Ibland korsas våra vägar plötsligt, i en oförutsedd olycka i trafiken. Även då får oftast de oskyldiga djuren betala med sina liv för människans framfart.
Jag rycks ur mina tankar när en bil hastigt kommer ikapp bakom oss och blinkar med helljuset. Jag lättar automatiskt en aning på gasen och samtidigt pekar Klas ut genom framrutan.
- Det står en hjort där! säger han högt. Men jag ser inget, hinner tänka att det nog var därför bilen bakom blinkat, när den plötsligt kommer upp jämsides med oss och kör om. I dess skarpa strålkastarsken ser jag något vid vägkanten. Något som rör sig snabbt, tvärs över vägen, precis framför den andra bilen. Allt går blixtsnabbt och det känns som någon tagit ett stenhårt grepp om mina axlar. Jag ser bara bakljusen på bilen, hur bromsljusen tänds och dess starka röda sken bryter mörkret i vår kupé och målar våra ansikten i samma färg som blod. Jag ser djuret försvinna bakom ljuset och jag ser det komma fram igen på andra sidan. Den hann över, oskadd. Bilen missade med en hårsmån, men föraren verkar oberörd och kör i hög fart vidare därifrån. Jag sänker hastigheten lite till och andas ut, men greppet om mina axlar sitter kvar.
Den stora skylten uppenbarar sig ur skuggorna en bit fram på vänster sida och jag saktar in för att stanna längs vägkanten. Här någonstans hände det, och mycket riktigt. Rester av blinkersglas glimmar på vägen och vittnar om en kollision. Jag lägger i handbromsen och vi sitter kvar i bilen, tittar koncentrerat, skannar av varje kvadratmeter längs båda sidor av vägen. Vi försöker i mörkret att hitta något spår, urskilja någon kontur som bryter av det dunkla, höga gräset. Då, plötsligt, som om den väntat på oss och nu ville upptäckas, reser sig ur diket en stor hjort och tittar på oss. Den står 50 meter bort, i profil med huvudet vänt mot oss. Kronan på huvudet avslöjar att det är en vuxen hane. Den bruna pälsen framstår som grå i ljuset från bilens lyktor och ögonen reflekteras som om de var självlysande vita. Den står stilla en kort stund och det känns som om tiden också gör det. Så tar den ett stapplande steg framåt, upp mot träden, och det skär i mitt hjärta. Den är skadad. Svårt skadad. Ena bakbenet är krossat och hänger som en slapp trasa från knäet och neråt. Det här djuret skulle gå en långsam död tillmötes av svält och infektioner.
Det finns inget att tveka på och Klas öppnar dörren, går ur bilen och runt till bakluckan, öppnar den och tar på sig västen och lampan och greppar geväret. Mina händer kramar hårdare om ratten när jag i ögonvrån ser Klas gå förbi mig och över vägen, och smygande närmar sig det sargade djuret. Jag har inte släppt hjorten med blicken och den tittar fortfarande tillbaka. Jag sitter spikrak i ryggen och håller andan, jag törs inte blinka. Jag är förskräckt för jag vet vad som kommer att hända och jag vet inte om jag vill se det. Min kropp känns förlamad och jag förmår mig inte att titta bort, inte heller att blunda eller ens blinka. Konstigt nog lyfts mina händer, som av sig själva, till mina öron och håller för dem, men jag tittar fortfarande och jag viskar tyst ”Stå still, rör dig inte, spring inte in i skogen”. Som om den hör mig står hjorten kvar, blickstilla och bara tittar. Det slår mig att vi kanske känner likadant. Skräck och smärta och en önskan att det snart ska vara över.
Så bryts allt av en kraftig smäll och hjorten faller till marken. Den rycker inte ens till vid träffen, den bara faller ihop direkt, helt odramatiskt. Ekot av smällen dröjer sig kvar längre än resterna av det liv som just avslutats.
En berättelse skriven av Linda Thornholdz, september 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar