En berättelse om att avsluta ett liv

Telefonen ringer och vi rycker till båda två där vi sitter i soffan och tittar på söndagsfilmen på tv 3. Mobilen ligger på vardagsrumsbordet och vi lutar oss fram och kikar på displayen. Den avslöjar inget utom ”dolt nummer” men vi förstår ändå vem det är som ringer. Klockan är 22.10, snart läggdags kvällen innan arbetsdag. Vi tittar snabbt på varandra medan han tar upp telefonen, sätter den mot örat och svarar:
- Ja, det är Klas.
En kort fördröjning, sedan:
-Hej, det är från polisen.

Jag hör klart och tydligt från högtalaren hur mannen i andra änden presenterar sig och anger anledningen till att han ringer. Jag sträcker mig genast efter papper och penna och lägger dem på bordet framför Klas. Han antecknar, nickar och hummar, ställer sedan några korta frågor för att ta reda på de detaljer han måste ha, för att kunna utföra det jobb denna händelse nu medför. Jag sitter avvaktande och lyssnar och undrar hur det har gått. Lever den, eller dog den direkt? Ligger den i ett dike med bruten rygg och skriker av smärta och rädsla, eller har ett framben gått av och den linkar adrenalinstinn omkring i skogen? Har den oförstående lyckats fly några meter bort från vägen för att sedan falla ihop i chock? Eller har den kanske klarat sig undan med blotta förskräckelsen och några blåmärken? Jag hoppas på det sista när Klas läggar på luren och säger:
- Det är en hjort, påkörd av en bil, strax innan den stora skylten vid sågen. Små skador på bilen. Troligtvis lever den fortfarande. Jag tar med hundarna utifall den har gått iväg. Vill du följa med?

Jag funderar en kort stund och föreställer för mitt inre de värsta blodiga, skrikande scener jag kan tänka mig, försöker avgöra om jag kan stå ut med att uppleva något sådant, bestämmer att det kan jag inte, men svarar ändå att jag följer med.

Vi sätter in båda spårhundarna bak i bilen, lägger sedan in geväret och ser till att varselvästar och pannlampor är med och vi åker iväg. Jag kör. Det är kolsvart ute. Det är helt vindstilla och de blöta höstlöven på marken är de enda färger vi kan urskilja. Fuktig varm luft gör att det ligger en dimma över vägen och ger en nästan kuslig stämning. Det tar knappt 40 minuter att åka dit vi ska och vi spenderar tiden under tystnad. Inte ens bilstereon är på. Bara motorljudet hörs. Jag tänker att vägen känns alldeles för lång, samtidigt som jag inte vill komma fram. Jag vet inte vad som väntar där, vid olycksplatsen. De otäcka bilderna jag fantiserat fram förut kryper upp igen, men jag tränger undan dem och påminner mig om att det är en god gärning vi skall utföra, genom att avsluta det stackars djurets onödiga lidande.

Hjortar är ståtliga djur. De är vackra, smidiga, snabba och skygga. De rör sig tyst genom skogarna och lever sitt fredliga, stilla liv och försöker hålla sig undan oss människor som tränger oss på dem. Ibland lyckas vi komma dem riktigt nära, och då enbart för vårat eget nöjes skull. Antingen för att beskåda och beundra deras smäckra natur, eller för jaktens och det välsmakande köttets skull. Ibland korsas våra vägar plötsligt, i en oförutsedd olycka i trafiken. Även då får oftast de oskyldiga djuren betala med sina liv för människans framfart.

Jag rycks ur mina tankar när en bil hastigt kommer ikapp bakom oss och blinkar med helljuset. Jag lättar automatiskt en aning på gasen och samtidigt pekar Klas ut genom framrutan.
- Det står en hjort där! säger han högt. Men jag ser inget, hinner tänka att det nog var därför bilen bakom blinkat, när den plötsligt kommer upp jämsides med oss och kör om. I dess skarpa strålkastarsken ser jag något vid vägkanten. Något som rör sig snabbt, tvärs över vägen, precis framför den andra bilen. Allt går blixtsnabbt och det känns som någon tagit ett stenhårt grepp om mina axlar. Jag ser bara bakljusen på bilen, hur bromsljusen tänds och dess starka röda sken bryter mörkret i vår kupé och målar våra ansikten i samma färg som blod. Jag ser djuret försvinna bakom ljuset och jag ser det komma fram igen på andra sidan. Den hann över, oskadd. Bilen missade med en hårsmån, men föraren verkar oberörd och kör i hög fart vidare därifrån. Jag sänker hastigheten lite till och andas ut, men greppet om mina axlar sitter kvar.

Den stora skylten uppenbarar sig ur skuggorna en bit fram på vänster sida och jag saktar in för att stanna längs vägkanten. Här någonstans hände det, och mycket riktigt. Rester av blinkersglas glimmar på vägen och vittnar om en kollision. Jag lägger i handbromsen och vi sitter kvar i bilen, tittar koncentrerat, skannar av varje kvadratmeter längs båda sidor av vägen. Vi försöker i mörkret att hitta något spår, urskilja någon kontur som bryter av det dunkla, höga gräset. Då, plötsligt, som om den väntat på oss och nu ville upptäckas, reser sig ur diket en stor hjort och tittar på oss. Den står 50 meter bort, i profil med huvudet vänt mot oss. Kronan på huvudet avslöjar att det är en vuxen hane. Den bruna pälsen framstår som grå i ljuset från bilens lyktor och ögonen reflekteras som om de var självlysande vita. Den står stilla en kort stund och det känns som om tiden också gör det. Så tar den ett stapplande steg framåt, upp mot träden, och det skär i mitt hjärta. Den är skadad. Svårt skadad. Ena bakbenet är krossat och hänger som en slapp trasa från knäet och neråt. Det här djuret skulle gå en långsam död tillmötes av svält och infektioner.

Det finns inget att tveka på och Klas öppnar dörren, går ur bilen och runt till bakluckan, öppnar den och tar på sig västen och lampan och greppar geväret. Mina händer kramar hårdare om ratten när jag i ögonvrån ser Klas gå förbi mig och över vägen, och smygande närmar sig det sargade djuret. Jag har inte släppt hjorten med blicken och den tittar fortfarande tillbaka. Jag sitter spikrak i ryggen och håller andan, jag törs inte blinka. Jag är förskräckt för jag vet vad som kommer att hända och jag vet inte om jag vill se det. Min kropp känns förlamad och jag förmår mig inte att titta bort, inte heller att blunda eller ens blinka. Konstigt nog lyfts mina händer, som av sig själva, till mina öron och håller för dem, men jag tittar fortfarande och jag viskar tyst ”Stå still, rör dig inte, spring inte in i skogen”. Som om den hör mig står hjorten kvar, blickstilla och bara tittar. Det slår mig att vi kanske känner likadant. Skräck och smärta och en önskan att det snart ska vara över.

Så bryts allt av en kraftig smäll och hjorten faller till marken. Den rycker inte ens till vid träffen, den bara faller ihop direkt, helt odramatiskt. Ekot av smällen dröjer sig kvar längre än resterna av det liv som just avslutats.



En berättelse skriven av Linda Thornholdz, september 2011

Boktjuven,

Boktjuven, När döden berättar en historia måste du lyssna

av Markus Zusak

Boktjuven är ibörjan av boken en nio årig flicka som heter Liesel Meminger som blir bort adopterad av sin mamma. På tågresan genom Tyskland med sin mor och lille bror dör brodern. Detta leder till att boktjuven föds. Efter begravningen av sin bror hittar Liesel en svart liten bok i en snödriva på kyrkogården ”Dödgrävarens handbok. En handledning i tolv steg i konsten att gräva gravar”. Denna bok blir en av fem böcker som får ett stort värde i Liesels sätt att överleva andra världskriget i nazitysklan. Under bokens gång lär hon sig läsa med hjälp av Dödgrävarens handbok med hjälp av sin nya styvfar Hans Hubermann.
Boken är en överlevnads berättelse, hur Liesel genom sin nyfunna kärlek till det skrivna ordet lyckas hålla sig flytande under den kanske mörkaste tiden i världens historia. Boken är berättad av Döden och ibland lägger han in sina komentarer till händelserna i Liesels livsöde med även om hur mycket jobb det var att hämta alla själar som gick förlorade under tiden bokens handling utspelar sig.
Liesel och hennes nya familj gömmer under en tid en judisk man i sin källare som även han får en stor del i Liesels liv och ökar hennes kärlek till det skrivna ordet.
Boken är skriven som att det är en berättarröst som berättar hela historien. I detta fall är det Döden som får agera berättare, Han lägger in sina egna betraktelser under resan från sina iaktagelser av Liesel och hennes familj.
Sråket i boken är lätt att ta till sig med sina poetiska utsvävningar kring mijlöer och och personer
"Det första jag ser är vitt. Av det bländande slaget. Somliga tänker alldeles säkert att vitt inte är någon riktig färg, och en massa av den sortens tröttsamt nonsens. Ja,då kan jag tala om för dej att det är det. Vitt är utan tvekan en färg, och personligen tror jag faktiskt inte att du har lust att säga emot mej."

INFÖR LÄXHJÄLP I SKOLAN

Läxhjälp ska finnas på alla skolor redan i tidig ålder för de barn som behöver den hjälpen.

Rapportförfattarna studerar hur möjligheten att få pedagogiskt stöd vid läxläsning i tidig ålder påverkar elevernas betyg och den sociala sned- rekryteringen till högre studier. Studien är baserad på historiska data med folkskolebarn i Norrbotten under 1940- talet.
Stödet verkar vara viktigt för att utjämna skillnader och den sociala sned - rekryteringen minskar, särskiltbland elever som hade låga betyg den första terminen.

Läxhjälp måste finnas på alla skolor i tidig ålder så dom barn i hehov får den hjälp dom behöver.

Elever med studiesvårigheter får mindre hjälp i takt med att specialpedagoger och kuratorer blir allt sällsyntare.
Det borde finnas mer extraresurser till de elever som har inlärnings svårigheter och de som berhöver hjälp med läxor.
Alla föräldrar kanske inte har den möjligheten att hjälpa sina barn med läxor för att dom inte själva kan. Och alla barn måste få den hjälp dom behöver redan från början.
Nu kan man också inhyra en egen personal som hjälper barnet privat i hemmet och det är jätte bra, men för de barnen som inte har den möjligheten?Däför och kort sakt så tycker jag att man ska införa läxhjälp i skolan så alla barn har den möjligheten om det så behövs.


Källa: http://www.ifau.se/sv/Press/Forskarmeddelande/Laxhjalp-utjamnar-skillnader/

Av Marléne

Skolmaten måste bli bättre!

Här är ett exempel om vi tittar tillbaka på 60/70 talet.
På Hammarö skolan tvingades för en tid sedan ”2009” en lågstadieelev äta upp skolmat som eleven uppenbarligen ogillade. Detta ledde till att skolans elevråd skickade ett brev till skolminister Jan Björklund och undrade huruvida tvånget var tillåtet. Dom svarade att dem inte kan gå närmare på denna fråga och helt enkelt inte svarar. Detta är skrämmande.
Källa: www.nwt.se/asikter/ledare


Skolmaten är inte alls bra det är väldigt många barn som inte äter i skolan i dagsläget och har varit så under en lång tid. Maten är inte fräsch, den är ofta dåligt tillagad och står i timmar innan man äter av maten. Barn och ungdomar i vårt samhälle som inte äter mår inte bra, man blir trött och tappar framförallt koncentrationen som i sin tur påverkar betygen och hela inlärningsprocessen. Det beror mycket på den snåla budget som skolbesparingspersonalen har att röra sig med. Det är ett stort problem i längden. Visst är skolmaten gratis i Sverige och även Finland i andra delar av världen får man faktiskt betala. Man kan tycka att detta är en fördel för Sverige och Finland, men om mycket elever klagar och inte äter så är det faktiskt inte alls så bra. Vad skulle elever och föräldrar tycka att man fick betala för maten i skolan? Att man skulle få restaurang mat som man visste att alla ville äta. Detta skulle nog inte heller funka för blir dyrt i längden och folk skulle nog reagera starkt på detta. Kanske matlåda är ett alternativ till en början, att dem tar tag i att försöka lösa problemet. Ännu är det ingen som har försökt att löst detta. Endast att dem ska försöka göra skolmaten mer proteinrik och mer näring och vitaminer helt enkelt, detta tycker jag är ett stort plus men det ändrar ju inte smaken och tillagandet av maten. Jag hoppas på en förbättring väldigt snart.
Källa: http://folket.se/asikter/debatt/1.544109 , Mig själv andra debattartiklar.

Jag valde att ta om just Skolmaten för att jag själv aldrig har ätit skolmaten endast någon enstaka gång. Jag mådde dåligt mycket när jag var mindre jag vart verkligen trött och ville inte koncentrera mig blev rastlös och inlärningen försämrades en aning faktiskt. Jag vill att samhället tillsammans ska försöka lösa detta.

Av Edwina Halldin

Ibrahim Abdulkadir

Skolan skall inte undervisa fakta bara utan kunskap i form av, bildning och grundvärde

Dagens skolor fokuserar allt mer på att förmedla fakta i en förhoppning om att ge barnen bästa möjliga utbildning men glömmer då att ta hänsyn till skolans ansvar att forma ansvarstagande och demokratiska samhällsmedborgare med en god moral. Skolan borde vara ett forum för diskussioner av etik och moral där barnens åsikter och uppfattningar prövas, sätts på prov och utmanas i syfte att utveckla deras sociala intelligens/kompetens. En skola som inte uppfyller detta ansvar är enligt mig inte berättigad rätten att undervisa våra barn då all deras iver efter faktaproducerande maskiner bidrar till att utveckla faktaproducerande inhumana monster. Kunskap och fakta i all ära men skolans ansvar är mycket bredare än så, det handlar om att utbilda vilket innebär ett kunskaps- och faktaförmedlande ansvar men så även en strävan efter att fostra och bilda våra barn till fungerande människor med goda ideal. Jag är väl medveten om att föräldrarna har det generella fostransansvaret men då barnen befinner sig i skolans miljöer en tredjedel av varje dygn vore det ett oerhört stort misstag att förneka eller förminska skolans del i detta ansvar.

Varje år går studenter ut i vuxenlivet utan att ha tillgodogjort sig de mest principiella och grundläggande människovärdena?

Detta är ett oerhört beklagligt faktum som vi inte längre får blunda för utan måste förändra genom ett brett engagemang. Vad betyder det egentligen att elever går ut skolan med godkända betyg om de hyser så starka åsikter att de önskar döden för sina samhällssyskon?

Det är ingen fråga som jag ämnar besvara i denna korta text men låt mig avsluta med följande citat från Phyllis Goldsteins (1999) bok där en man som överlevt koncentrationslägren reflekterar kring utbildning.

Dear Teacher:

“I am a survivor of a concentration camp. My eyes saw what no man

should witness:

Gas chambers built by learned engineers.

Children poisoned by educated physicians.

Infants killed by trained nurses.

Women and babies shot and burned by high school and college graduates.

So I am suspicious of education.

My request is: Help your students become human. Your efforts must never

produce learned monsters, skilled psychopaths, educated Eichmanns.

Reading, writing, arithmetic are important only if they serve to make our

children more human”.

Källor!

http://wwwc.aftonbladet.se/debatt/9902/26/debatt.html

Det nya betygssystemet skapar rättvisa

              Det nya betygssystemet skapar rättvisa

En ny betygsskala med fler betygssteg infördes i samband med den nya gymnasiereformen. Betygsystemet består nu av betygsstegen A-F, där A, C och E motsvarar de tidigare betygen G, VG och MVG, och F det tidigare IG. Betygen B och D fungerar som mellanting och bedöms till övervägande del, som skolverket uttrycker det. Med detta menas att en elev som exempelvis uppfyller alla kriterier för betyget C, och till övervägande del kriterierna för betyget A, får betyget B. I de fall då eleven har mycket hög frånvaro och det saknas bedömningsunderlag för hans/hennes kunskap ges ett streck istället för ett betyg. De kurser där eleven endast har ett streck kan inte ingå i en gymnasieexamen.

Det nya betygssystemet skapar enligt mig rättvisa till skillnad från det tidigare betygssystemet, där betygskriterierna sträckte sig så långt att de som med liten marginal klarade ett G, fick detsamma betyg som de elever som med stor marginal klarade ett G och nästan uppnådde VG. Hur rättvist är det egentligen att två elever med olika kunskaper och ambitioner får samma betyg, enbart för att antalet betygssteg är för få? Med det nya betygssystemet ökar en rättvis betygssättning, och varje kriterium blir dessutom viktigt, inte alla eller inget som det har varit med det tidigare systemet. Det finns vissa som är kritiskt inställda till det nya systemet och menar att ett enda snedsteg leder till ett lägre betyg, med tanke på att alla kriterier får en viktigare och större betydelse. Men samma sak gäller ju då en elev uppfyller kraven för betyget C och till övervägande del kraven för betyget A. Då får denna elev istället betyget B som är bättre än C, till skillnad från hur det hade varit i det tidigare systemet där en elev med betygen VG+ endast hade fått ett VG, med tanke på att plus och minus endast räknas muntligt och på pappret är betydelselöst.

Det finns även de människor som anser att det nya systemet utsätter elever för en större press än tidigare, men enligt mig har det ingen betydelse vilket betygssystem det handlar om – alla betyg sätter press på elever. De elever som vill ha toppbetyg utsätts för press oavsett vilket betygssystem det handlar om, och de som endast satsar på att bli godkända med det nya systemet istället får en ökad möjlighet till ett högre betyg.

Enligt vissa människor leder det nya betygssystemet till en ökad förvirring och osäkerhet hos både lärare och elever, samt att det är allmänt krångligt. Men jag tror att det är fullkomligt normalt att allt nytt som ersätter något som vi är vana, bekväma och trygga med uppfattas som krångligt till en början.  Frågan är bara om vi människor tycker att det är värt att ta oss igenom den krångliga biten för att få ett likvärdigt och rättvist betygssystem?

Filmtips!

I en kommentar här nedan ska du, så här lagom inför jul, tipsa om en film. Så här ska du göra:

Låtsas att du står i en skolklass (antingen i en klass 3 på grundskolan eller en klass 3 på gymnasiet). Inför klassen ska du tipsa om en film. Ditt tips ska innehålla ett kort referat, minst två konkreta argument där du visar på filmens kvalitet och också tydligt berätta vilken målgrupp filmen har. Ett plus är om du berättar om filmens genre och kan tipsa om filmer som liknar denna.